livetsomramin.blogg.se

Hej på er! 

Jag är Ramin, en 15-årig muslimsk tjej som försöker hitta en egen väg genom livet. Tillsammans med min familj flyttade jag till Sverige för lite mindre än ett halvår sedan. Det är en stor förändring från där jag växte upp i Israel, i den tredje största muslimska staden Jerusalem. Jag har främst skapat denna blogg för att hålla kontakten med mina vänner hemma i Israel och för att de ska se hur mycket mitt liv skiljer sig från deras.  

Min pappa är starkt troende muslim vilket har lett till att jag också är det. När vi bodde i Jerusalem var det enkelt för oss att leva som muslimer, till exempel kunde jag och mamma sluta upp med det vi gjorde i hemmet och vända oss mot Mekka för att be. Det var en daglig rutin för oss och alla andra vi stod nära. Nu måste vi använda en speciell manick för att se åt vilket väderstreck Mecca ligger. 

Till en början, de första veckorna i Sverige, ville pappa inte att jag skulle gå i skolan i byn för att han var rädd att jag skulle beblanda mig och börja umgås med de svenska tjejerna som jämt och ständigt visade för mycket hud iklädda korta kjolar och små linnen. En dag fick vi ett samtal från en upprörd kvinna som ringde från skolverket som hotade med att komma hem till oss och prata med mig och mina tre yngre bröder tills det att vi följde med henne till skolan. Mamma och pappa blev så skärrade av tanken att en svensk tjej skulle komma hem till oss att vi nästa dag fick lov att gå till skolan. 

Första dagen var så annorlunda och skrämmande, i mina tidigare år hade jag aldrig satt min fot i en skola, någonsin. Hemma var det bara pojkar som fick lov att utbilda sig, jag och mamma och alla andra kvinnor fick lov att jobba hemma i hushållet dagarna i ända. Tjejerna i klassen kollade snett på mig och viskade sedan till varandra, en av flickorna vände sig till sitt lilla gäng och sa hånande: "Stackars människa, ni vet, hennes pappa kommer välja en annan muslimsk kille och tvinga de att gifta sig" och sedan fnittrade de nöjt tillsammans. 

Överallt i Sverige är väggarna vita, invånarna tysta och dömande och det är så rent att jag nästan känner mig äcklad. I mina hemtrakter pratar alla med varandra och det är fullt med människor vart man än går, på grusgatorna yrar damm och åsnor, hundar och andra djur kan promenera omkring fritt. Dessutom är det svenska språket väldigt svårt, det är inte som en härlig melodi utan man pratar med samma tonfall nästan hela tiden. Det är tur att jag läser så mycket böcker och serier, tillskillnad från mina bröder så är jag riktigt duktig på det nya språket. 

Till en början hade jag inga vänner i Sverige men så en dag berättade min klassföreståndare att en ny kille skulle börja i klassen efter höstlovet. För stunden var det inget jag tänkte mer på, det var bara ännu en kille som kunde kasta bollar mot min sjal på rasterna och skratta åt mig när jag läste högt inför klassen. Hur som helst kom oktoberdagen då jag hade en ny bänkkamrat, Gomin. De första dagarna sa vi inte ett ord till varandra, han var blyg, precis som jag och tjejerna i klassen fnittrade åt honom så fort han sa ett ord då han bröt ganska kraftigt på ett sätt jag inte kände igen. Efter någon vecka blev vi indelade i samma religionsgrupp i skolan, jag fick veta att han var buddhist och att även han nyligen hade flyttat till Sverige och vi började prata med varandra om hur svårt det var att bosätta sig här. 

För några veckor sedan frågade Gomin mig om jag ville följa med honom hem men  jag var tvungen att snabbt dra till med en ursäkt om att jag behövde hem och hjälpa mamma med tvätten. Till viss del var det sant men om pappa fick höra att jag inte gått raka vägen hem när skolan slutade skulle han ha blivit rosenrasande och antagligen beslagtagit alla mina nyinköpta detektivböcker.

Min bror och jag är övertygade om att bland det jobbigaste med att flytta hit har varit bönetiderna och när vi har behövt gå iväg från lektioner för att be. För några dagar sedan hittade jag en hemsida som berättar exakt vid vilken tidpunkt man ska be beroende på vilken plats man befinner sig på. Jag bifogar en bild på hur mitt böneschema ser ut för de kommande dagarna, den här informationen är främst till mina kompisar i mitt hemland, ni ska veta att ni är så lyckligt lottade! För er svenskar som läser min blogg kan jag berätta att "dhuhr" betyder "mitt på dagen" och att "asr" står för eftermiddagsbönen och så vidare. Dock visar detta böneschema sex böner, jag och de flesta andra muslimer jag känner ber "bara" fem gånger om dagen så jag vet inte varför det ser ut så här. 

Många undrar varför jag flyttade och varför det skedde så pass plötsligt. Det här anser jag väldigt personligt och det beror på flera saker men jag kan säga att det var min fars beslut, mer än så kan jag inte berätta.  

När jag blir stor skulle jag vilja bli läkare då jag skulle vilja hjälpa människor bli friska. Däremot kommer jag ha svårt att nå den utbildningen eftersom jag inte har förutsättningarna för det. Jag ska i alla fall försöka mitt bästa och jag hoppas att jag minst kan bli en undersköterska. Min far har jättehöga krav på mig och förväntar sig alltid att jag ska prestera på topp och han blir lätt besviken på mig om jag inte gör som han vill. Jag har döpts till Ramin för att det namnet betyder "lydig" vilket är precis det pappa vill att jag ska vara. Det som är så tufft är att mina bröder har mycket mer frihet än mig. Det har jag föresten glömt att nämna, i min familj är vi sunnimuslimer. En av mina kompisar som bor i Jerusalem vars pappa är shiamuslim har det mycket sämre ställt än mig så på så sätt ska jag vara glad för det jag har då hon knappt får gå utanför sin dörr. Som ni kanske vet är sunni och shia två inriktningar inom islam. Shia muslimer lever ett väldigt strikt liv. 

Just nu är mina största intressen att leka med mina bröder, läsa böcker, spela fiol och att fira olika högtider med familjen.

Jag skriver mer senare! 

Många hälsningar,

Ramin