livetsomramin.blogg.se

Hej på er! Det är dags för mig att avslöja vem jag egentligen är. Jag är inte den person jag utgett mig för att vara i bloggen. Jag är en fjortonårig tjej som bor i Sverige men jag utövar inte någon religion. Jag är döpt i en kristen kyrka och räknas som kristen men jag ber aldrig till gud eller deltar i gudstjänster. De flesta i klassen valde att ”leva” som hinduer eller buddhister för att de var ganska ”lätta” religioner. Själv valde jag islam, jag hade lite förkunskaper från årskurs sex men kände att jag ville reda ut alla fördomar som finns och utifrån vad jag fick reda på skapa mig en egen uppfattning om religionen. Dessutom anser jag detta är en mycket viktig religion att förstå, på grund av alla terrordåd och så vidare som påverkat världspolitiken. 

Däremot vet jag själv att jag inte skulle kunna leva som muslim. Alla regler för hur man ska leva, bönetiderna, klädsel med mera, tilltalar inte mig alls. Jag vill kunna känna mig fri och bestämma över mig själv på ett sätt jag känner att man inte får inom islam. Det finns säkert en del muslimer som lever ganska fritt och inte följer Koranen ordagrant men jag känner mig endå inte särskilt intresserad av att vara muslim. 

Av alla världsreligioner lockas jag mest av buddismen. Där handlar det mycket om att vara en god, givmild människa och efter att ha varit i Asien så vet jag att det stämmer. Man ska hitta ett lugn i sig själv, vara avslappnad och snäll mot alla. Dessutom har jag väldigt svårt för orättvisor även om jag vet att det inte går att undvika. I nästan alla religioner har tjejerna det sämre ställt än killarna. Kristna är kanske bäst på jämställdhet, framförallt den protestantiska inriktningen. 

Enligt mig, som inte dyrkar någon Gud eller religion, är hela konceptet aningen överskattat. Jag tycker att man kan be någon gång ibland när man verkligen vill något eller för att känna sig trygg. Men när man ber fem gånger om dagen tycker jag att det tappar sitt syfte. Då upplever jag att man bara ber för sakens skull. 

Jag har använt mig av religionsböckerna från skolan. Min favorit var SO direkt religion 3 från Bonnier. Sedan har jag jämfört informationen med andra religionsböcker och utifrån det avgjort om det är sant. Då och då har jag kollat på wikipedia för att se om det finns fakta som jag missat eller för att bekräfta böckernas fakta ytterligare. Om en religionsbok har nämnt något jag tidigare inte hört talas om har jag sökt runt på internet och om jag inte hittar mer än en två sidor som nämner det klassar jag det som fel eller irrelevant. När jag har googlat på exempelvis ”arrangerat äktenskap islam” har det kommit upp sidor skapade av muslimer som vill nå ut till muslimer. Eftersom dessa antagligen förespråkar att sin religion inte begår några misstag, är helt perfekt och så vidare valde jag att inte ta fakta från de sidorna, förutom det som jag redan sett i böckerna. Jag var alltid källkritisk och flera gånger diskuterade jag med en kompis om det var något som lät konstigt. 

Detta var mitt sista inlägg. Hoppas ni gillade bloggen och tyckte det var intressant! För mig var det kul att skriva och lära sig mer om islam och de andra världsreligionerna. Ta hand om er! /Ramin 

Hej på er! Idag tänkte jag berätta lite mer hur jobbigt det ibland kan vara att leva som muslim och besvärliga situationer som kan uppstå. Min tro begränsar mig på många sätt. Flera har jag redan nämnt men jag kan utveckla dem så ni kanske kan leva er in i hur det faktiskt är att vara en muslimsk tjej i Sverige. 

Vi kan börja med klädseln. Som jag nämnt tidigare kan min slöja och mina löstsittande kläder dölja min kropp. Jag tycker det är ganska skönt ibland. Tjejerna i min klass ska ständigt granska varandras kroppar och slänga ur sig saker som ”din rumpa ser jättebra ut i de där jeansen Agnes!”, ”är inte den där tröjan liiiiite för kort, man ser ju nästan naveln!”. De är ute efter bekräftelse på att de duger, hela tiden. Jag kan fortfarande ha svårt att fatta hur otroligt utseendefixerat samhället i Sverige är. 

Jag får inte visa mig naken för någon. Efter idrotten i skolan är det obligatoriskt att duscha, det strider helt mot min tro. Istället väntar jag tills tjejerna har sminkat sig och allt som hör till innan  jag smyger in på toaletten. Där tvättar jag mig lite under armarna och spänner åt min slöja. Detsamma gäller innan idrotten. Flickorna byter om till små shorts och tighta linnen medan jag bara byter till en annan uppsättning kläder. 

För några månader sedan funderade jag på att börja på tennis. Jag och pappa gick till den lokala klubben här i Sundsvall men de sa att jag bara fick spela matcher om jag tog av mig slöjan. Pappa blev rosenrasande och stormade ut ur klubbhuset med mig tätt i hälarna. Likaså när jag skulle gå på en jobbintervju för ett sommarjobb. De sa att jag verkade jättebra men att de inte tog emot kvinnor med slöjor och därför fick jag inte jobbet. Jag orkade inte lägga energi på det men självklart blev jag arg. 

Människor dömer även mig och andra muslimer väldigt snabbt. Det finns ju läskigt många fördomar mot muslimer. En av de är att islam förknippas med terrorattackerna mot New York, London och så vidare. Folk blir ofta mycket misstänksamma nära oss. Exempelvis när pappa och jag var på restaurang och de bad pappa hänga av jackan men han sa att han lika gärna kunde ha den bredvid sig. Genast ropade servitören på restaurangens högsta chef som granskade pappa och upp och ner och sa att han inte var välkommen in om han inte tog av jackan. I rädsla av att pappa skulle ha en pistol med sig. Sen dess har pappa själv många fördomar mot Sverige, han har förbjudit mig från att umgås med tjejer och killar i klassen. Det gör att det hela blir en ond cirkel. 

I Sverige har min klädsel dragit till sig många blickar. Hemma i Jerusalem finns det så många olika kulturer, personligheter att ingen kollar konstigt om man inte har just ”de” jeansen, ”den” märkeströjan och så vidare. Jag tror det beror på att det dels finns fler människor där och att det finns viktigare saker att tänka på än kläder. 

På grund av att folk ser att jag är muslim är det som att de bestämmer sig för att de inte vill bli kompis med mig. De ger mig inte en chans utan dömer mig efter hur jag ser ut. Det här gäller förstås bara i Sverige men det är som att det inte är accepterat att vara vän med en muslim. 

Som jag har sagt tycker jag det är överdrivet med allt kring hur man ”ska” se ut idag och alla skönhetsideal. Samtidigt skulle jag tycka det vore kul att klä mig i fina kläder ibland. Bestämma min egen stil, ha fina långklänningar med mera. Min tro hindrar mig från detta och framförallt min far. Jag kan inte plötsligt bestämma mig för att bli punkare eller hippie. Grejen är att pappa tror att jag skulle vilja se ut som de utmanande tjejerna men det är verkligen inte så. Jag vill bara kunna känna mig mer personlig och välja kläder som passar in på just den jag är och vill vara. Min far hindrar mig även från att lyssna på sådan musik som de flesta andra ungdomarna lyssnar på. Pappa anser att det är dåligt språk och att de flesta låtarna handlar om olämpliga saker, så som sex, droger och kriminalitet. 

Nu tänkte jag gå in på lite privatare områden. Nämligen de hedersrelaterade aspekterna. Min far har många regler som jag måste följa. Han blir besviken på mig om jag inte gör som han säger och kan straffa mig på olika sätt. Sedan finns det även regler inom islam som jag måste följa. Så som att jag inte får ha sexuella umgängen med någon förutom den jag gifter mig med. Det är ju inte hedersrelaterat, utan det handlar om min tro. 

Många tycker säkert att min far är en hemsk människa. Han väljer vem jag får umgås med, vad jag ska ha på mig, vilka ämnen i skolan jag får delta i och så vidare. Grejen är att han vet inte bättre, allt detta grundar sig i okunskap. När han växte upp för cirka 35 år sedan handlade det mycket om att inte svika sin familj. Man ville inte skämmas för sina andra familjemedlemmar, därför behövde man ständigt hålla koll på dem. Mina vänner i Israel vet heller inte bättre, i vår religion respekterar man sin far och hans beslut. Ingen vill skämma ut sig själv eller sin familj genom att göra något som strider mot ”reglerna”. Dessutom finns det ingen som har sagt till honom att det är fel för varför skulle det vara det? Eller? Jag skulle kunna skriva flera sidor om det här ämnet men nu måste jag faktiskt sova. Kommentera gärna vad ni tycker, vore kul att höra. /Ramin

Det är med sorg jag meddelar detta. Min gammelfarmor hemma i Israel har avlidit, åttiosex år gammal. Hon var en stor förebild för alla i släkten, främst min far. I morse när farfar ringde med beskedet att hon dog i sömnen var alla mycket chockade. Gammelfarmor eller Ai som hon brukade kallas, kort för Aisha, var mycket pigg och vi brukade skämta om att hon skulle leva för evigt. Som tur är så har hon levt efter alla islams pelare och hon var en mycket troende, strikt muslim. Jag tror och ber att hon ska komma till paradiset. Pappa har bokat flygbiljetter, i övermorgon lämnar vi Sverige för att åka till Jerusalem. Det ska bli kul att träffa alla kompisar och släktingar igen, det har gått nästan ett år sedan jag såg dem sist, samtidigt känns det sorgligt att ett sovrum i farmor och farfars hus kommer stå tomt. 

Jag har aldrig varit på begravning förut. För några år sedan när gammelfarfar dog ansåg mamma och pappa att jag och mina bröder var för små för att närvara vid hans begravning. Vid eftermiddagsbönen idag gick mamma igenom hur begravningen skulle gå till så jag kan lika gärna förklara för er. 

Liksom buddhismen och hinduismen tror vi muslimer att döden bara är slutet på det nuvarande livet. Döden är inget slutgiltigt för en muslim och det är emot Guds vilja att få överdrivna känsloutbrott. 

Hela begravningsceremonin kommer börja med att släktingar och vänner samlas i farmor och farfars hus då det var här Ai bodde sina sista år. Vi kommer trösta varandra och be Gud om förlåtelse över den avlidne. Sedan ska farfar läsa ur koranen för Ai. Inför begravningen ska hennes kropp ha tvättats på ett speciellt vis och hon ska vara insvept i vita tygstycken. Hennes kropp ska ligga på en bår som sedan några män bär till den lokala moskén. Vår släkt har ingen särskild begravningsplats så vi har valt att begrava Ai dit hon så många gånger gått för att be. Framme vid moskén kommer man utföra en begravningsbön. Gravplatsen ska orienteras så att gammelfarmors huvud är vänt mot Mecka. Därefter begraver vi henne. Jag tror att det hela kommer vara mycket sorgligt. Dessutom har inte Ai så många vänner kvar vid liv, de få som kommer vara närvarande lär vara väldigt ledsna. 

Hoppas att ni respekterar att jag är väldigt nere just nu. Nu ska jag packa ihop mitt pick och pack och sedan lägga mig och läsa en stund för att få tankarna på annat. Ta hand om era nära och kära! /Ramin 

Inom islam finns det ingen officiell rit för dop. Vissa väljer att göra det ändå, för nöjets skull. Jag är själv inte döpt men tänkte berätta vad jag vet om dop och allt därtill. 

Beroende på vilken ”inriktning” av muslimer man tillhör har man olika riter. Shiamuslimer brukar döpa barnet några veckor efter födsel. Män utför dopet, vanligtvis pappan men far- eller morföräldrar går också bra. Man läser texter ur koranen samtidigt som man rakar av håret på barnet.

Bland västafrikanska muslimer är det populärt att ha en så kallad ”naming ceremony” exakt en vecka efter förlossning. Ceremonin går främst ut på att läsa böner ur koranen. En bekant håller i barnet medan den som leder ceremonin rakar av en liten hårtuss från barnets hjässa. Hårtussen lägger man sedan i en skål som innehåller vatten, kolanötter och tvål bland annat. Därefter ber alla män i församlingen tillsammans medan kvinnorna förbereder sig för nästa steg; att ge barnet till sin mamma. Mamman får be några böner och tar sedan emot sitt barn. 

Vi har några familjekompisar vars dop vi var på hemma i Jerusalem några år sedan. Då, sju dagar efter efter barnets födsel, arrangerade föräldrarna en liten ceremoni för släktingar och vänner. Fadern och modern läste lite ur Koranen innan fadern annonserade barnets namn. Efter detta var det en liten fest. Ovanstående riter, tror jag, kommer lite från kristendomen. 

När jag hör ordet dop tänker jag på ett av de kristnas sakrament, där sker dopet i en kristen kyrka genom att blöta barnets huvud med vatten. När jag tänker efter har alla världsreligioner någon form av rit när ett barn föds, även om man gör det på olika sätt och med lite olika ändamål. Jag förknippar ”dop” med att namnge ett barn, inte som inom islam där man bara har en liten rit som för att fira barnets födsel. Likaså gäller buddhismen, där tar föräldrarna med sitt nyfödda barn till ett kloster för att få dem välsignade. Munkarna brukar sedan stänka lite vatten på barnets huvud. Hinduerna räknar ett barns födelse som ett av de hinduiska sakramenten. En präst ber böner för att skydda barnet och ber även Gud att välsigna den nyfödde. Överhuvudtaget ber man väldigt mycket för att barnet ska få ett bra liv. När barnet är tolv dagar gammalt hålls en ceremoni där barnet får sitt namn. Att det är ett av de hinduiska sakramenten liknar kristendomen men själva ceremonin är mer lik buddhismen tycker jag. 

I både islam och judendom är omskärelse obligatoriskt för pojkar, det är jämförelsebart med det kristna dopet då det är en handling för att ”registreras” i ens religion. Judisk omskärelse äger rum åtta dagar efter födsel. I samband med detta får pojkarna även sina namn. Enligt islam måste omskärelse  äga rum sju dagar efter barnets födsel eller senare. I bägge religionerna är det en stor fest, inte bara för familjen utan även vänner. 

Jag tycker att omskärelse är fel. Jag förstår att våra religioner anser att det är rätt för att det har stått i Koranen och Abraham har uppmuntrat till det men jag tycker att en religion måste anpassa sig lite till modern tid. Människor lär sig mer och mer om livet, man forskar hit och dit och man skapar lagar om människans rätt i samhället. Varför kan man då inte inse att varje människa ska kunna bestämma över sin egen kropp? Jag känner medlidande för alla pojkar som föds in i en tro de kanske inte ens känner att de passar in i och måste genomgå omskärelse. I Jerusalem har jag många tjejkompisar som blivit tvingade till det av sina föräldrar. Mamma har berättat att pappa ville att alla mina syskon skulle omskäras, inklusiv jag, men att hon övertalade pappa att det inte var lönt. 

Hej på er. Just nu är jag lite ledsen. Imorgon skulle hela familjen ha bilat ner till dalarna för att gå på några vänners bröllop. Tidigare i eftermiddag fick vi beskedet att bröllopet var inställt på grund av att brudgummen blivit allvarligt sjuk. 

Eftersom det finns många förutfattade meningar kring äktenskap inom islam tänkte jag skriva ett inlägg om det. Jag ska berätta hur det faktiskt är och klargöra alla dessa fördomar. Jag vill börja med att säga att jag håller med om att vissa grejer är lite överdrivna, bara för att jag är muslim samtycker jag inte med alla de här sederna och reglerna. 

Jag skriver utifrån vad jag vet och hur traditionerna ser ut i min familj. Det varierar nämligen från muslim till muslim. 

Det är inte en plikt för att en muslim att gifta sig men det är önskvärt. I Koranen står det mycket om giftermål, det finns cirka 70 verser relaterade till äktenskapet. 

Inom islam vänder brudparet sig till en så kallad gadi som lagfäster äktenskapet. En gadi kan jämföras med en präst inom kristendomen. Giftermålet börjar gälla när båda parterna har skrivit på ett juridiskt kontrakt. Det är helt upp till de båda parterna vad innehållet i äktenskapskontraktet ska vara. Någon form av hemgift (mahr) brukar vara aktuell till kvinnan då det står i Koranen. För att äktenskapet skall vinna laga kraft måste den direkta summan vara betalt innan bröllopet. Syftet är att mahr ska ge kvinnan trygghet. Man brukar dela upp mahr i två delar, en hemgift som betalas direkt till kvinnan och en andel som betalas ut när kvinnan blir änka. Man kan också se den andra utbetalningen av mahr som ett slags skadestånd i de fall att mannen begär skilsmässa. Många missuppfattar det här och tror att brudgummen betalar fadern för att få dottern, det stämmer inte (det har däremot säkerligen förekommit). Denna gåva ska bevisa mannens förmåga att försörja henne och en familj. För att markera att man verkligen vill stanna hos kvinnan händer det att mannen nämner summor långt bortom hans förmåga, pengar som betalas ut om mannen begär skilsmässa. Jag tror bara att det är väldigt troende muslimer som lägger ner mycket energi på mahr, min mamma och pappa gjorde det men det är inte något folk idag pratar så mycket om. Enligt mig kan mahr jämföras litegrann med ringarna man ger till varandra inom kristendomen. Bara att inom islam kommer det endast från brudgummen. 

När mina föräldrar gifte sig gav mormor och morfar samt farmor och farfar dyra bröllopsgåvor, de fick guldsmycken och några dyra prydnadskuddar. Som jag har förstått liknar detta de kristnas bröllopstraditioner. 

Skilsmässa

Att skiljas uppskattas inte inom islam. Familjemedlemmar från båda familjerna skall hjälpa parterna att försonas. I en del muslimska traditioner kan kvinnan endast kräva äktenskapets upphörande om mannen är psykiskt sjuk eller liknande. Kvinnan kan gå till en domare och begära att giftermålet upplöses, mot att hon avsäger sig sina ekonomiska rättigheter. Om mannen inte begått något fel men kvinnan inte tycker om honom längre måste kvinnan ge tillbaka sin bröllopsgåva eller något motsvarande för att skilsmässan ska vinna laga kraft. 

Tvångsäktenskap/arrangerat äktenskap 

De flesta människor tror att ett arrangerat äktenskap är ett tvångsäktenskap. Tvångsäktenskap är förbjudet inom islam men det förekommer ändå. Tvångsgifte börjar med ett arrangerat äktenskap där föräldrarna väljer partner till sin dotter. Dottern förväntas sedan lyda sina föräldrar och acceptera föräldrarnas val. Många gånger gör de det, på grund av rädsla för något straff. Jag tycker det är hemskt att det här fortfarande sker. Varför ska kvinnan inte få välja sin egen framtid? Varför ska inte hon ha samma förutsättningar som män? Varför ska hon ses som hennes fars ägodel och inte en människa med egna känslor? 

Det här inlägget skulle egentligen handlat om riter vid äktenskap inom muslim. Problemet är att jag aldrig varit med på ett muslimskt bröllop. Mina föräldrar gifte sig innan jag föddes. Hoppas att ni uppskattade det ändå! :-)